Alla ser vi olika på den, kärleken. Jag har många gånger tänkt att kärlek bara är skit och att jag aldrig kommer hitta den som är rätt för mig. Att kärlek vid första ögonkastet bara är bullshit. Stört mig på par som ser sådär äckligt lyckliga ut (för att jag varit avundsjuk) Nu är säkert jag den personen som folk stör sig på, som är sådär äckligt lycklig och bara pratar om Micke och vill vara med Micke hela tiden. Men så är det faktiskt, man säger att man aldrig kan veta vad som är "rätt" för en, men på något sätt så känns det som att Micke och jag hör ihop. Visst har vi det tjafsigt ibland, som i alla förhållanden men det hör liksom till. Efter att jag hade träffat Micke första gången så åkte jag hem med världens största leende och längtade ihjäl mig att få träffa honom igen. Det pirrade i min kropp på ett sätt som det aldrig gjort förut. Jag försökte spela "svårflörtad" men det gick liksom inte, han var ju helt underbar! Senare på kvällen så ringde jag Micke och frågade "Ska du in till stan nåt ikväll så kanske vi kan hyra en film?" o Micke skulle inte in till stan egentligen men svarade snabbt "Ja, jag ska in till stan en sväng sen.." Sen den kvällen har vi mer eller mindre suttit ihop. Jag älskar den här killen så mycket och vi har en lång och ljus framtid framför oss. Och ja, jag tror absolut på kärlek vid första ögonkastet efter att ha träffat Micke.